eemly

Bloggen har inte varit tillgänglig på flera dagar, och jag som iallafall två kvällar denna veckan har vridit mig av baslutsångest och panik för att få ur mig alla dessa känslor. Jag genomgår något som inte alls går att beskriva i ord, & när någon man älskar så innerligt klämmer ur sig en kommentar som "Emelie, du är trots att det inte märks är du 20 år nu, det är ingen lek det här, ta tag i ditt liv" känner man sig vissa stunder ganska misslyckad. Men vadå vet andra 20 åringar vad dom vill med livet ? Har dom hela framtiden uträknad ? Måste livet bli så fruktansvärt seriöst för att man fyller en viss ålder ? Vissa delar av mig längtar så otroligt till sommaren, när det är dags att stå på egna ben, det är bara dom kommande månaderna dit med alla slutprov & allt jobbsökande som jag inte har energi alls till. Att allt annat runt omkring mig också går i spillror just nu gör saken långt ifrån lättare. Igår fick jag nog av precis allt, jag packade ihop min väska & med pyjamasen och tandborsten i högsta hugg åkte jag till Johanna för att få en kväll tillsammans med dom guldvärda <3 & för en stund få glömma att morgondagen existerar. Vi lyssnade på musik, drack lite, bastade och åt god mat sent in på småtimmarna, dock gjorde allvaret sig påmind imorse när det var otroligt hårt att pallra sig ur sängen och ta bussen till skolan & redovisning. Efter en lång dag längtar jag till sängen & kudden, imorgon behöver jag vara utvilad då det återigen är praktik och en hel del klippningar är inbokade.
Jag är långt ifrån rädd för att bli äldre, trots att man ibland längtar efter en den speciella frihet det innebar när vuxenlivet fanns långt bort, jag är rädd för att inte klara av pressen. Den press som många anser vara naturlig och som inte rör dom i ryggen kan få mig att bryta ihop totalt. Jag är inte alls så stark i mig själv som jag vill få andra att tro, under ytan kan vad som helst få mig att gråta. Det fick jag bevisat för mig i söndags, efter massor av skrik och tjaffs klarade inte mina nerver mer och mina försök att spela obrydd slutade i alldeles för mycket känslor. Den personen som var hela mitt liv, som jag litade på så fruktansvärt mer än någon annan är den som just nu oftast får bägaren att rinna över, att han dessutom slänger ur sig ord som "hora" gör att min tillit till honom försvunnit mer och mer. Jag förstår inte hur någon kan göra så.

                                                        

Nu är jag nyligen hemkommen från Elin, herregud vad jag älskar henne.
Hon är min stöttepelare här i livet, utan henne hade jag nog redan hamnat på psyket vid det här laget.