eemly

Sådant som andra tar med en nypa salt, kan knäcka mig totalt. Kan få mig att grubbla och tänka, ja till och med gråta, trots att jag sagt åt mig själv att se åt ett annat håll när något sådant händer. När den man litade på och älskade mer än någon annan på jorden får ur sig en kommentar man trodde han var den sista att någonsin kunna säga, var ska man vända sig då ? Jag skulle kunna förklarar, men jag är rädd att människor inte förstår just för att det är en så liten grej, men så stor för mig. Betyder detta att jag är ett nervvrak, på riktigt ?
Som alla andra gånger tar jag det, håller det inom mig, är lite avvaktande mot personen i fråga. Och precis som alla andra gånger slutar det med att han blir irriterad på mig, & helt plötsligt är det mitt fel, all over again.

Idag, praktik som alla andra torsdagar. Det var med ett relativt dåligt humör jag åkte dit, men strålade snart upp som alltid när jag får tillbringa mina dagar med Sofie, Kajs-Marie & Marie. Så fruktansvärt glada och positiva att det alltid smittar av sig, godhjärtade rakt igenom. Hade en och annan klippning innan lunch, då hade chefen bestämt möte och allt det andra las åt sidan ett tag. Vi köpte mat från Sofias och diskuterade framtiden, jobb till sommaren och hösten, & kanske kan det här bli ganska bra ändå.
Helgen, som även Johänni skrev, helgen går som alltid annars åt till att få omge sig med folk man trivs med. Att få koncentrera sig på att just då & just där bara leva i nuet, sådana stunder behöver man för att släppa alla krav som ställs på en. Dock har jag desperat letat & sugit tag i sådana stunder mycket mer än vad jag brukade.

                                                                                    ...om och om igen