eemly

Nu känner jag paniken komma krypande igen, samma känsla som då. Snabbare andning, hårda hjärtslag, stötar som går genom kroppen som säger åt mig att springa så långt & så fort jag kan, dit ingen annan kan nå mig.
Jag klarar inte mer, jag känner mig instängd, jag kan inte andas du håller mig för hårt. Ny dag men samma visa, misstänksamhet, 100 frågor, frågor som du ställt så många gånger förr. & alltid får du samma svar, vad är det du förväntar dig ? Tårar hjälper inte just nu, jag behöver få slå & skrika & hata.
Samma känslor, jag känner igen dom och jag hatar mig själv som lät det hända igen.
Men jag kan inte bara dra, långt där inne hoppas jag förgäves att jag inte blev kär i en dröm. Eftersom jag i våras inte hade en aning om hur dina dagar såg ut byggde jag upp en sagovärld där du var huvudpersonen. Jag fantiserade fram dag för dag, jag blev kär i att sakna din närhet. Därför kan jag inte lämna det, det finns bara en person som kan ersätta min fantasivärld med det verkliga livet, och våran sommar tillsammans var snarlik det i mina tankar. Sen då ? 

Klarar inte av att bara sitta här, framför datorn, medan paniken äter upp mig inifrån. Det är dags igen, det var sålänge sen nu, sålänge sen jag kände såhär, jag är tillbaka på ruta ett. Jag behöver komma ut, gå mot den plats dit jag för ganska precis ett år sedan rymde så fort den här panikångesten kändes av.
Jag hoppas med all min kraft att detta inte är början på något som känns igen allt för väl !

Ge mig lördag, Johanna, Angelica, Malin & ett rejält partyhumör. 

                                                                                       

             Vad gör vi nu ? What hurts the most ?