At last...
Den här dagen har varit helt åt helvete, precis allt jag har tagit mig för har gått fel. Redan imorse när jag slog upp ögonen klockan 06.00 visste jag att det vore lika bra att vända sig om för att somna om igen, men jag pallrade mig iväg till jobbet otroligt trött och sliten i hela kroppen. Den här veckan har varit tuff då det bara är jag & Chrille på lagret, hinner inte sitta ner mer än på lunchen. Bättre blir det inte då jag förra veckan vande mig vid Christoffers närhet om nätterna & nu inte kan somna eftersom det känns så ensamt, det har resulterat i högst 5 timmars sömn varje natt. Men nu är en efterlängtad fredag äntligen här och jag ska ladda upp mina krafter igen, därför blev jag hemma ikväll trots att resten av Karlstad är ute i vimlet.
Imorn, då ska det klippas på dagen & tjäna lite extra pengar. Sedan ska jag även hinna sola för att bättre på brännan innan kvällen, då bär det av utåt. Jag ser fram emot det grymt mycket, tillsammans med Linda, Line & Elin ska jag äntligen få koppla bort vardagen & känna av att det är sommar.
Har glömt och nämna att jag faktiskt klarade teoriprovet, och att jag dessutom gjorde halkbanan i onsdags. Nu återstår endast uppkörningen och får man tro min körskolelärare rätt kommer det gå fortare än väntat.
Allt börjar äntligen ordna upp sig, tro mig jag vet att jag varit så jäkla självisk den senaste tiden. Jag har blankt struntat i att människor runt omkring också har känslor, & jag kan faktiskt inte förklara riktigt varför det blev som det blev. När jag tillslut insåg fakta & äntligen öppnade ögonen för att se sanningen slogs jag av en panikångest som inte går att beskriva, & för att ställa allt till rätta struntade jag i människors känslor och tänkte bara på mig själv. Men jag menar allvar när jag säger att hade jag kunnat göra det ogjort så skulle jag det, för jag rent utsagt hatar mig själv för att jag lät det gå såhär långt, för att jag överhuvudtaget lät det hända. Men någon tyckte jag var värd en andra chans, & jag kommer ta vara på den. När jag är tillsammans med honom finns inga tvivel i världen, inget på denna jord är värt att förlora honom för. Det har jag insett nu, trots att vägen dit var alldeles för lång & svår. De senaste månaderna har bara bestått av tårar, panik & oro, nu känns allt bra igen för första gången på länge. Jag mår otroligt bra, äntligen.
