eemly

Helvete, det är över. Hela dagen igår var fullspeckad från morgon till kväll, champangefrukost, studentfoto, middag i skolan, utspringning från skolan, åka bil genom stan, äta med släkt och party med tjejerna. Det var inte förrän klockan 3.00 inatt när jag stod vid gamla stenbron själv och väntade på att min bror skulle komma & hämta mig, inte förrän då när när lugnet hade lagt sig i Karlstad och solen tittade upp långt bort bakom alla höghusen för att möta en ny dag, inte förrän då insåg jag vad detta faktiskt innebar, nu var det över.
Igår, klockan 6.00 ringde väckarklockan, det blev make, på med den vita klänningen och locka håret. Sedan, fortfarande otroligt ovaken, bar det av till Hanna för champandefrukost med klassen. Jordgubbar, godis, champange, cider och öl roade vi oss med innan klockan slog halv 9 & vi drog oss mot skolan. Betyg blev utdelade, måste säga att jag blev mäkta stolt över mig själv, presenter byttes, lärarna pratade och sedan tog vi studentfoto. Vidare mot middag i matsalen med resten av klasserna, underhållning och musik bjöds det på, tårar rann på de flestas kinder men faktiskt inte på mina, jag lyckades hålla mig. Men så sades det i högtalarna "det här är er sista skolavslutning, & vad är väll en skolavslutning utan Den Blomstertid nu kommer?", & då sprack det, Emelie tog min hand och det gjorde fasiken inte saken bättre, jag grinade så jag inte fick ur mig ett ord men mitt i alla tårar log jag ändå. Måste sett förjävligt ut. Men sedan sprang vi ut från skolan till musik från en orkester, hela himlen var fylld av blå/gula ballonger & utanför stod familj och släkt för att ta emot en. Efter kramar och massa blomutdelning slog vi oss ner i bilen pappa hade lånat, jag, Johänni, Ankie & Madde. Vi skrek och vi sjöng där vi, tillsammans med flera tusen andra bilar fulla med studenter, tog oss fram emot stan. Men efter två timmar fick vi nog och begav oss hemmåt för att äta smörgåstårta. Elin, Linda & Line dök upp hemma hos mig och grattade <3. Halv 9 bar det åter av mot stan och nu skulle vi få en kväll vi sent skulle glömma. Nöjesfabriken stod på schemat och jag överdriver inte när jag säger att man fick stå i kö över en timme för att komma in. Men det var värt varenda minut för så mycket folk, så mycket kända ansikten, så mycket studenter & så kul har jag aldrig haft på en utekväll tror jag. Men det var alltså inte förrän inatt, när jag insåg att det tydligen inte gick några nattbussar så jag ringde min bror, & jag stod där själv i ett återigen ödsligt Karlstad som jag insåg att jag aldrig igen kommer sätta min fot i nobelgymnasiets skolsalar, att HVFR3 inte existerar som en klass längre, & då brast det. Det var blandade känslor, sorg, rädsla, glädje, ja allt kom på en och samma gång. Fan va jag kommer sakna er!


Kramkalas på skolgården (jag i vit klänning med rosa band)