eemly

Imorse vaknade jag upp med en sprängande huvudvärk och fruktansvärt retlig hosta, det var bara att ringa praktiken och sjukanmäla sig, står jag där och hostar på kunderna kan jag nog se mig i stjärnorna efter att dom skulle få för sig att komma tillbaka. Nu några timmar senare har huvudvärken släppt en aning och den varma mjölken med honung lenade halsen relativt bra. Jag hade dock hoppats på utgång ikväll, vi hade planerat in i minsta detalj, det verkar ganska avlägset nu men there can be miracles som sagt. Får helt enkelt hoppas på att jag mår hyffsat bra ikväll annars blir det myskväll med mami och pappa.
Imorgon, beroende på hälsa och humör dock, så hade vi tänkt att titta förbi Nöjes en sväng, jag, Linda, Line, Frida, Fippe, Henke osv. Kanske borde ta mig en tur in till stan imorn för att kika efter något att ha på mig.
Men just för tillfället vill jag bara krypa ner i sängen och sova bort hela helgen, för att vakna på måndag på strålande humör, utvilad och frisk.



Kanske gjorde jag äntligen mitt val nu, omedvetet (eller var det medvetet?). Konstigt nog känns det varken rätt eller fel, jag känner ingenting. Jag är bara rädd, rädd att vakna upp en morgon och sakna dig så varenda del av min kropp krampar av längtan. Nu börjar varje del av min vardag, saker jag ser och situationer jag upplevar göra mig mer och mer påmind om dig och jag hatar det. Jag ser ditt ansikte i mina tankar, inte direkt av saknad (än?) utan mer av trygghet. Trots alla hårda ord du slängt ur dig så känner jag mig trygg med dig, en trygghet jag aldrig upplevt förut, som ger ett löfte om att trots dina aggressiva utbrott och påhopp skulle du aldrig göra något för att skada mig, någonsin. I en kritisk situation skulle du sätta dina egna känslor åt sidan för att rädda mig och mina, trots att du kanske helst inte skulle vilja bry dig. Det är det som gör dig till en av dom viktigaste människorna i mitt liv.

Nu blickar jag framåt, samlar krafter på nytt, ett kapitel är avslutat och nu är jag påväg in i ett nytt. Jag hoppades bara att jag på något sätt, trots allt som hänt, skulle få ha dig i mitt liv ändå. Det ser dock tyvärr ganska mörkt ut, så förlåt, för allt jag gjort för jag vet att det är en del. Jag vet att du tror att jag är iskall rakt igenom, men du har berört mig på ett sätt ingen annan gjort förut. Ta väl hand om dig!