eemly

idag, tyckte jag att halsen sved innan var det långt ifrån vad den gjorde i morse när jag vaknade. Tung i hela huvudet, matt i kroppen & med en uppsvullen hals pallrade jag mig upp, stoppade i mig två alvedon och drack ett glas varm oboy. Orkade inte hålla mig på benen så la mig ner i sängen för att vila lite till, runt halv 2 började det äntligen släppa och jag tog mig upp för att stoppa i mig lite frukost. Vore kul att få komma ut & övningsköra lite men får se om jag klarar det.



Det finns så mycket olika känslor jag vill skrika ut, men med respekt för vissa personer kanske det är lika bra att hålla tyst. Jag älskade det, närheten och värmen, ett löfte om kärlek. Men herregud förstår du inte att det har gått för långt, det har övergått i hat, vi hatar varandra rakt av ungefär 23 timmar om dygnet, den där enstaka timmen av kärlek är för lite. Känns som om jag rabblat det här i flera månader snart, men när tar vi förnuftet till fånga och låter varandra gå ? Helt ? Vad är det som får oss att inte kunna släppa taget ? Det här är ju ändå så förstört.
Det finns inget förtroende kvar mellan oss, vi litar inte längre på varandra. Det vet du lika väl som jag, men våran tid tillsammans värmer fortfarande mitt hjärta oerhört.
Mina tankar är på olika platser vid olika tillfällen, någonting oväntat hände, det var inte alls planerat, och nu kan jag inte sluta mala det om och om igen. Och jag längtar även om jag inte vill. Igår visste jag varken ut eller in, tårar rann utan att jag direkt visste varför. Jag står vid ett vägskäl i mitt liv, det är dags att välja, jag har skjutit upp det här alldeles för länge och fortsätter jag att vela fram och tillbaka är det inte rättvist mot dig, du behöver få veta jag vet det. Men jag är så splittrad. Jag vill krypa upp i en varm famn full av trygghet, få bli smekt över håret och pussad i pannan. Men nu är man snart 20 år och ska kunna klara sig själv, kunna stå på egna ben och hur mycket jag än inbillar mig att jag är stark nog att klara det står jag ändå ostadigt & i obalans när allt runt omkring rasar samman.

Angelica spelade den första gången för bra länge sedan, jag tyckte den sög, rakt av.
Men jag är fast, nu långt senare:
Nomy - Cocaine