eemly

Jag velar fram & tillbaka, ständigt. Ena stunden vill jag kämpa föralltid, för att bevisa att det här kan bli bra igen. Men samtalet med dig förut knäckte mig totalt, värre än någonsin. & jag insåg att om jag ska tänka på vad jag mår bäst av, kanske jag mår bäst av att låta mig själv gå vidare. Jag skulle kunna kämpa, in i det sista, om jag visste att det tillslut lönade sig. Men att gå & plågas dag ut och dag in gör att jag tar kål på mig själv. Jag tror inte du ens vill att jag ska försöka mer, du ger mig inget tecken på att det uppskattas, inget tecken alls på att jag gör någonting rätt.
Ont som fan gör det just nu, men det kommer gå över. Inte idag, inte imorgon, inte om en vecka, men en vacker dag inser jag att smärtan inte känns lika stark längre. Ge mig styrka till dess!
Så jäkla patetisk har jag varit dom senaste dagarna, skickat sms som en idiot utan något svar överhuvudtaget. Jag lovade mig själv att aldrig bli så,  men när du inte svarar drabbas jag av en panik som inte går att beskriva. Jag vill inte inse att det inte är jag som gäller längre, trots att jag innerst inne vet det. Det sättet du betér dig på visar det så mycket tydligare än ord skulle göra. Det är varit skit mellan oss förr, men jag har alltid kännt att du bryr dig. Men genom att inte kunna ge mig ens några sekunder av ditt liv genom att höra av dig gör du rätt klart för mig vart skåpet ska stå. Du ska fan inte få veta hur jag gråter, jag ska inte höra av mig mer & berätta hur jag inte kan leva utan dig, kan du va stark så kan jag!
Jag ska bita ihop, det får göra ont ett tag jag kan klara av det. Jag tänker inte glömma, bara lägga det bakom mig. Men ring fan inte på söndag när du har lekt av dig & tro att allting är precis som vanligt, då passar det va ? Well, inte för mig !


Line mitt hjärta, tack för att du finns!