eemly

Shit, dom senaste dagarna har jag varit ett jävla nervvrak, tårar rinner så fort jag låter mina tankar ta över. Jag försöker sysselsätta mig med allt möjligt, men så fort allting tystnar bryter jag ihop. Det som tar kål på mig mest är att jag vet precis varför jag mår som jag gör, & det värsta är att jag får skylla mig själv.
Jag har aldrig någonsin kännt mig så jävla hjälplös, jag skulle kunna göra precis vad som helst men det finns inget som skulle göra någon skillnad, det finns ingenting som kan få det ogjort. Jag har brännt mina broar, pga att jag är så jävla körd i huvudet. Jag hade allt, nu står jag tomhänt kvar & kan för första gången se klart & tydligt hur perfekt jag hade det, men jag sumpade det. Ångesten äter upp mig inifrån.
Kvar står jag, ensam, svag & patetisk och försöker med alla mina krafter stoppa det som håller på att hända, men du försvinner bara längre & längre bort. Att bara kunna se på utan någon chans att ingripa gör att jag aldrig kännt mig så liten och obetydlig, jag ligger på botten.
Jag försöker, fyfan jag försöker verkligen att glömma, men hur ska det gå till ? Mitt hjärta slår lika hårt för dig idag som för 2 år sedan. Jag brukade vara så förbannat självständig, behövde bara mig själv, men genom dig blev jag sårbar.
Mest svider det att veta att du ville, så jävla länge, men att du gått vidare för att jag gick över gränsen. Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv, aldrig.